mizzleo

Igår kväll startade vattenjympan på lasarettet. 17 Moalinor var vi som plaskade omkring till synes okontrollerat i bassängen. Vattnet var varmt och skönt och passet ganska roligt men kanske att jag skulle önska lite mer ansträngande pass. Det kanske blir mer ansträngande varefter man kommer in i rörelserna och kan ta i ordentligt, så jag får ge det lite tid. Trevligt att träffa likasinnade, som verkligen förstår hur det känns, som har gått igenom samma ska som jag. De flesta i gruppen verkar känna varandra väl men de är väldigt trevliga och omtänksamma, får en att känna sig välkommen trots att man är ny.

Under tiden jag var och blaskade i poolen så passade Rogga och Helena på att storhandla inför de kommande veckorna när mina små älsklingar ska klara sig själva. Troligtvis kommer jag sakna dem mer än de saknar mig... men - det kommer bli kanon

Har en orolig känsla i kroppen som gör det svårt att sova om nätterna. Funderar mycket på cancern igen och är orolig för att det ska få fäste i andra bröstet oxå. Väntar på kallelse till bröstmottagningen och hoppas få igenom min önskan att ta bort andra bröstet oxå. Ganska jobbigt att gå omkring och oroa sig för saker hela tiden, har inte vant mig vid det ännu - kommer kanske aldrig att vänja mig heller (hoppas inte behöva det, det vore bättre om oron försvann tycker jag). Lever lite för dagen och blir fortfarande trött av att planera för framtida händelser. Skulle helst av allt bara vilja att någon annan fixar allt... minsta lilla motgång gör att jag bryter ihop. Är otroligt glad över att jag kommit igång med jympan igen iaf och på torsdag börjar vattenjympan på lassarettet igen. Ska köra den här terminen sen får jag se, vill nog egentligen köra lite intensivare på Friskis.

Köpte Friskiskort i onsdags och var på första jympapasset sedan 25 februari igår kväll i Söderköping. Vilken känsla! Är så glad att jag lyckades förmå mig att komma iväg trots att jag fortfarande helst av allt vill vara hemma. Känner av vissa muskler idag men det är det helt klart värt. Trodde att jag skulle bli mycket tröttare, att jag inte skulle ha någon kondis alls, men jag tyckte att jag hängde med riktigt bra. Har schysst rörlighet i höger arm och axel oxå, det enda är att där det saknas känsel så får jag en stickande känsla vid vissa rörelser - men jag ska inte klaga - idag är jag nöjd och har en härlig känsla i kroppen.

Livet går så sakta vidare i vår nedlagda foderfabrik. Vi tillverkar lite foder som de andra fabrikerna fortfarande inte reder ut. Tror kanske dock att det sista kilot foder går genom blandningsverket idag och att vi sedan inte har råvaror så det räcker. Känns märkligt och vemodigt när man tänker på att det ska stänga. Många hör av sig och funderar på hur det ska gå sen, när inte vi kan stötta med foder längre. Det är redan nu väntetider och foderbrist emellanåt och då har de ju fortfarande kunnat hämta lite här hos oss. Tomt och dött utan några chaufförer som kommer och tjattrar, det kommer jag sakna. De är ju på nåt vis oxå kollegor så nu blir vi färre arbetskamrater...

Ska bli spännande att se hur det ska gå till när vi ska tömma huset på de råvaror som är kvar - kommer sysselsätta oss alla under en period, både fysiskt och mentalt.

I helgen ska jag spela KM, 18 hål på lördag och 18 hål på söndag. Hela veckan har jag vilat mig i form och ikväll har jag värmt upp med två stadiga glas rött. Nu kan inget gå fel...

Ska vara på golfbanan redan klockan åtta i morgon bitti så nu är det bäst att krypa i säng, måste upp tidigt och fixa matsäck.

Jag har en titel att försvara så - nu gäller det att spela sitt allra bästa.

Jobbet är min fristad. Här behöver jag inte tänka på något annat. Skönt att öppna dörren och slå på datorn på morgonen, då finns inget annat... Skulle kanske skaffa ytterligare ett jobb???

Idag känns huvudet som en medicinboll. Inte mycket sömn i natt. Jag trodde kanske att det skulle bli lite lättare när barnen blev större, men så var det inte. Jag har egentligen fullt upp med att orka med mig själv just nu, så tonåringar - ja...... Förstår att det kanske inte alltid är lätt för andra att förstå för det syns ju inte på utsidan hur jag mår, jag ser väl inte särskilt sjuk ut (tror jag).


Ska försöka hålla ihop i tre veckor till, sen är det semester två veckor i Spanien igen. Längtar sjukt mycket...

Livet är bra konstigt. Från det ögonblick ungarna kommer till världen så är allt man gör, tänker, andas för barnens bästa. Det enda man vill och det enda som är viktigt är att de har det bra. Men - hur man än vänder utåin på sig så visar det sig att man gjort fel i alla fall. De tycker båda att de blir orättvist behandlade, att den andra är mer borskämd, mer omtyckt. Ingen av dem kommer förstå hur det ligger till förrän de får egna barn. Mammor (och säkert vissa pappor oxå) kan älska fler barn lika mycket men eftersom alla människor är olika kräver de också olika bemötande. Känns jobbigt att få höra att man inte räcker till och att man inte gjort ett tillräckligt bra jobb som förälder. Själv skulle jag vilja säga att jag gjort mitt bästa och det jag kännt varit rätt, synd bara att inte fler känner likadant utan att de inget hellre vill än komma hemifrån. Hoppas bara att deras vuxna liv kommer bli bättre än deras barndom...

Vore trevligt att nån gång i livet få höra från barnen att något man gjort varit bra -  men det tåget verkar ha gått!!! Jag brukar säga att man inte ska ångra det man gjort, bara det man inte gjort.....men jag vet inte längre

Gårdagen bjöd på förmiddagsskift på jobbet vilket innebar att vi slutade klockan 14:00. Jobbigt när klockan ringer halv fem på morgonen men härligt när man får gå hem så tidigt på eftermiddagen. Maken och jag svängde förbi Söderköpings TC och kikade på gräsklippare, vår nuvarande börjar bli till åren kommen. Finns mycket att välja på i alla prisklasser...

Damgolfen igår kväll - ja, vad ska jag säga. Inte gick det bra i alla fall. Lite oroväckande inför helgens KM, men det är bara att kämpa på. Ska försöka åka bort till rangen nån dag och tjuvträna lite inför helgen. Om jag får önska så har jag två grejer - tur med spelet och tur med vädret (uppehåll)

Fredag eftermiddag efter jobbet var vi på födelsedagsfirande i Björkliden. Frigge har fyllt år och Boel hade fixat god mat och tårta. Vi var som vanligt ett glatt gäng som åt, drack och tjattrade. Fast man ibland blir ganska trött på familjens tjat och att de lägger sig i det de egentligen inte har med att göra så är det ganska trevligt att ha dem. Trots det så skulle jag vilja säga att det alltid är bättre med familj än utan.

I lördags skulle vi göra oss till och hälsa på Helena i Arkösund. HAHA, de var i stan och fikade så vi fick roa oss själva. Det gick för all del bra. Vi tittade in på en liten utställning om havet, spanade på båtar och fick se Helenas arbetsplats. På kvällen släpade maken med mig på bio - Bröderna Karlsson. Tur att det finns folk som ser till att jag kommer ut lite ibland, annars skulle jag bara sitta hemma och sova i soffan. Bion var rolig så det var dubbelt positivt.



Igår söndag var det meningen att jag skulle spela nio hål med damerna och några inbjudna damer från andra klubbar. Det gjorde jag också. Vi spelade scramble och mitt lag vann... Alltid lika kul att vinna så det gav mersmak såklart. Det slutade med att vi gick 18 hål till och klockan var halv åtta innan vi var hemma. En heldag i golffens tecken skulle man kunna säga. Träningsvärken kom som ett brev på posten men jag ska inte klaga, det var länge sedan jag hade träningsvärk - dvs. det var länge sedan jag tränade eller ansträngde mig så pass att jag kände av det. Positivt alltså, med träningsvärken menar jag...

Den här traktorn stod utanför på jobbet i eftermiddag. Passade på att ta ett foto på den som jag kan visa Ebba sen, hon som gillar John Deere.

Ännu en arbetsdag har passerat i vår "stängda" foderfabrik. För varje dag som går så närmar det sig slutet på riktigt. Det är nästan som att gå omkring i en spökstad om dagarna. Jag kommer ihåg första sommaren jag jobbade i fabriken. Då var det 25-30 personer som arbetade där och det tillverkades nästa lika mycket foder varje dag som vi nu gör på en vecka. Snacka om att det var snurr på verksamheten då.

Efter ombyggnaden 2000 har det aldrig varit desamma. Känns som att företaget sedan dess har pratat om att de vill lägga ner vår fabrik. Vi som jobbat sedan nedläggningsbeskedet kom har gjort ett oerhört bra jobb och kämpat in i det sista trots att många blivit uppsagda och fått sluta. De få som nu är kvar har en tid framför sig med slutförbrukning av råvaror, tömning och till sist städning. Jag är naturligtvis glad att jag får ha min anställning kvar, det kändes lite tungt i våras när jag nyligen fått mitt cancerbesked och vi fick veta att fabriken skulle läggas ner och folk skulle få sluta. Hade varit svårt att orka flera så stora förändringar på en gång. Dessutom var ju morfar väldigt sjuk under den här perioden och dog också straxt innan min första operation.


Som sagt - det finns en hel del att vara tacksam för trots allt. Man får tänka på att inte alla människor har förmånen att få ha sina morföräldrar i livet så här länge som jag har haft. Inte alla människor har förmånen att ha ett jobb och arbetskamrater.


Efter jobbat skulle vi ha spelat golf idag, men vi hoppade över det och åkte hem istället. Nu lagar jag mat och Rogga klipper gräset. Finns en hel del att göra hemma om man verkligen vill...

Regnet fortsätter vräka ner över oss (17 mm sedan igår morse). Personligen kan jag meddela att jag avskyr när det regnar så här mycket. Jag vill ha sol nu!

Vi hade skaplig tur med vädret igår kväll på damgolfen. Ganska fuktigt i luften men inte direkt regn. Jag vet inte vad som hänt, för plötsligt kunde jag spela golf igen. När vi spelade (försökte spela) NT-golfen var det nästan inget som fungerade, igår fungerade nästan allt... Konstigt det här med golf - kan det vara att jag tränar för lite som gör att jag är så ojämn???

Idag är det exakt fyra veckor tills vi åker till Spanien - kan lova att det är nedräkning nu :-)