mizzleo

Sitter på balkongen, mätt och belåten efter en god frukost. Solen skiner från en klarblå himmel och termometern har just passerat 25 grader. Igår var en slappardag när vi tog bilen till La Finca golfbanan och sedan mest slappade resten av dagen. Idag ska vi snöra på oss skorna igen och gå på en riktigt lång promenad. Vi pratade om att kanske åka en båttur på förmiddagen, det går en från piren i Torrevieja varje dag.

Efter idag har vi bara en dag kvar i värmen. Känns lite vemodigt men det är ju alltid trevligt att komma hem. Har saknat barnen mest varje dag och önskat att de var här med oss. Det hade blivit trångt att vara fem personer, men det skulle gå. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Nästa vår kanske...

Mina utslag verkar ha minskat i antal och det har inte slagit upp så många nya under tiden vi varit här. Hoppas de berodde på utbrändhet light och att det är slut på den nu. När jag kommer hem ska jag förhoppningsvis få en kallelse till onkologen och komma vidare med elendet. Den här veckan har varit en kort respit, snart börjar allvaret igen.

Efter frukosten igår, klockan tjugo över tio, var vi klara för den dagliga
promenaden, vi gick in till stan. Jag iklädd mina nya flip-flop och min nya vita klänning.
Insmorda med solskyddsfaktor (inte tillräckligt skulle det visa sig senare) och kameran
i högsta hugg. Det blev ett varv på marknaden nere vid piren och där köptes ännu en
present till fasters älskling Ebba. Att det ska vara så svårt att låta bli....

Vi stannade till på Bar la Rosaleda på vägen hem och åt lunch, hamburgare och öl.
När vi kom hem bytte vi om till badkläder och knallade upp på takterassen för
en session i solen.

Till middag fick vi potatis, som man skulle koka i påsen i micron, sill och creme fraiche.
Det var riktigt gott vill jag lova. Funderar på varför det inte finns färskpotatis
i påse att koka i micron hemma i Sverie, det var sååå smidigt. En kvällspromenad hann vi oxå
med igår och vi fick ihop drygt 18.000 steg.

Idag får vi försöka hålla oss lite mer i skuggan så kanske att vi tar en tur med bilen
och ser oss omkring. Rogga är sugen på att titta på golfbanor och vi har massor
med bensin kvar som vi ska göra slut på innan vi lämnar tillbaka bilen på onsdag.

Oj vilken dag. Känner att jag nog inte är redo att jobba ännu men jag heller inte redo att vara sjukskriven och hemma. Riktigt jobbigt att vara jag just nu. Trött, grinig och ledsen om vartannat. Idag tror jag att jag har lipat mer eller mindre hela dagen. Vet inte ens varför jag är ledsen, tårarna bara kommer och det finns liksom ingen hejd på dem. Tog mig iaf i kragen ikväll och bokade hyrbil samt checkade in. På onsdag bär det iväg - tjohoo

Kan inte hjälpa att jag funderar lite på hur det ska kännas efter den andra operationen. Har förstått att det är en mycket mindre operation än den första men funderingarna mal ändå runt i huvudet. Jag är så där hopplöst tråkig och asocial igen som jag var innan det förra ingreppet. Jag pallar inte att bestämma grejer, eller boka upp mig utan måste känna att jag kan få komma eller delta om jag orkar just för stunden. Lite larvigt är det allt och jag vill inte att det ska vara så men det är inget jag kan hjälpa.

Idag ska jag iaf klä mig och åka bort till golfbanan en stund. Måste komma utanför dessa fyra väggar, bort från dator och TV. Finns inga ursäkter idag - solen skiner och kaffet är urdrucket, maken är och spelar golf med några andra gubbar, Kexet och Andreas är i Arkösund å jobbar och Jonas har egna planer för dagen.

Precis hemkommen från stan där jag investerat i ett par nya skor. Jag säger investerat för de kostade så mycket att jag faktiskt tycker man kan säga investering. Det är ett par MBT - såna med rund sula som ska vara så bra. Har 14 dagars öppet köp så det finns tid att prova dem. De första två veckorna skulle man inte gå i dem mer än 15 minuter per dag, för att inte få allt för mycket träningsvärk. Spännande...och det är ju aldrig fel med nya skor, eller hur?



Min goda vän fru pulkabacke ringde förut, vi har inte pratas vid på någon vecka. Chockade henne med min stundande operation. Hon är nämligen datorinkomatibel, dvs. hon läser inte min blogg för hon vet inte hur man startar datorn :). Det är lite jobbigt att hela tiden göra sina nära så oroliga. Jag är själv inte helt o-orolig heller men försöker att inte tänka annat än positiva tankar och att det kommer lösa sig till det bästa. Det konstígaste är nog egentligen att jag inte någon gång varit fysiskt sjuk, det gör att det fortfarande är lite svårt för mig att förstå. Det enda som varit och fortfarande är jobbigt är denna jävla väntan och ovisshet...

Har tillbringat morgonen med mitt kaffe och min bok. Ska åka med morsan till stan, vi ska kolla på skor. Nu är det bästa att jag skyndar mig, ska vara hos henne om två minuter och måste borsta tänderna först. att det ska vara så himla svårt att komma igång och få saker ur händer...

Fick telefonsamtal från min läkare på på kirurgen idag. Han meddelade att han fått direktiv från onkologen att meddela mig om att de starkt rekommenderar mig att operera bort resterande lymfkörtlar också. Ny operation onsdagen den 19/5 kl. 07.30. FAN också, det här var inte alls vad jag tänkt mig...

Känner att jag måste ta ett steg tillbaka och försöka vila och ta det lugnt. Jag har direkt efter att min sjukskrivning slutat klivit på livets karusell på samma plats där jag klev av för en månad sen. Det funkar inte! Orkar inte med en massa om kvällarna, fast det är grejer jag gärna vill göra så finns ingen energi kvar. Det är så tråkigt när man får börja stryka i almanackan - det är precis det som hänt mig nu. Det jag gärna ville göra och trodde jag skulle orka har jag fått boka av.

Lika bra att hålla bladen tomma och istället ge efter för spontaniteter när humöret och orken tillåter. I helgen ska jag försöka spela golf så jag får lite frisk luft och samtidigt röra på dö-köttet lite. Skitjobbigt att inte orka när jag vet att det inte finns några fysiska hinder...

Hur mår jag egentligen?
Svar: Jag vet inte!