mizzleo

Livet är förgängligt har vi så abrupt fått kastat oss i ansiktet idag. När någon som absolut inte är gammal nog att lämna detta jordelivet plötsligt dör blir man alldeles tom inuti. Sjuk ena dagen, död andra... hemskt, förskräckligt, fasansfullt, ohyggligt, gräsligt - och plötsligt verkligt. Man kan inte låta bli att fundera över sin egen dödlighet. Egentligen är ju det det ända man kan vara riktigt säker på här i världen - att man ska dö, det ska vi ju alla en vacker dag men förhoppningsvis inte än. Det är väl för faan meningen att man ska få bli gammal, grå, halt och lytt innan man slutar sina dagar.

Lite konstigt känns det ändå att jag bara för två dagar sedan funderade över min egen död. Alltså inte att jag ska dö precis nu men hur jag vill ha det med begravning o.s.v utifallatt... Lika bra att ordna upp såna saker om något skulle hända tänkte jag.

Mina tankar går till närmast sörjande - barn och syskon. Vila i frid min vän!